Snook

Det börjar bli tungt. Svårt att hantera, förstå och framförallt få omgivningen att förstå Emelinas svårigheter och funktionsnnedsättning. 

I fredags hände en jobbig incedent på förskolan då Emelina helt plötsligt knuffade ett barn helt utan anledning. Mamman till flickan hörde sedan av sig framåt kvällen och förklarade sina tankar kring det inträffade och jag är otroligt tacksam för det. 

Sen har Emelina fått vara hos några vänner under helgen då jag jobbat och det är helt klart guld värt och jag är otroligt tacksam för det nu när förskolan och framförallt Nattis har varit väldigt tufft nu ett tag. Har fått hämta hem henne för det ej fungerat att lämna henne där. 

Men när jag sen slutade jobbet idag och åkte till min bror där det var kalas för lilla Ellie som fyllt två år så var Emelina otroligt trött och gnällig. Hon knuffade en annan kusin vid ett tillfälle helt utan förvarning, men det gick bra som tur var.

Sen hände en olycka och då blir det Emelina som blir syndabocken trotts att det var en olyckshändelse. 

Det som tär på mig och gör mig otroligt ledsen är att det är så svårt att förklara. Emelina blir anklagad så fort det händer något och detta slutade med tårar från både mig och Emelina och vi åkte hem. Emelina somnade väldigt fort hemma i min famn och har nu sovit ca 2 timmar. 

Jag tror att hon blivit väldigt trött av att vara borta så länge och sedan gick proppen ur när hon kom till mig och hämningarna släppte.

Det känns iaf väldigt skönt att utredningen är nära nu, jag inbillar mig att det kanske blir lättare att få andras förståelse om hon får någon diagnos. Det som ska utredas är framförallt ADHD och intellektuell funktionsnedsättning. En inhyrd psykolog gör denna utredning och jag hoppas på att få en bra förklaring till de svårigheter hon faktiskt har. Det är inte alltid hon vet själv varför det blir så tokigt. Och det är just nu inte roligt att träffa andra barn tillsammans med henne, och så vill man ju såklart inte känna. 

Jag är väldigt ledsen över detta och det är Emelina med, hon mår väldigt dåligt efter tråkiga incedenter och hon blir ledsen men hon har inte förmågan att bromsa sig eller att säga förlåt. 

Men tro mig, vi tränar på det. Precis hela tiden är det påminnelser och tillrättavisningar i tappra försök att få henne att ta nästa steg i rätt riktning. 

Det är inte lätt när hjärnan inte orkar med.

Intelektet ligger just nu uppskattningsvis på en 3-årings nivå fast hon på papper snart fyllr 5 år.

Språket har tackochlov börjat ta fart iaf och hon har börjat göra sig mer och mer förstådd verbalt. Den är inte lätt att använda tecken då hennes omgivning inte kan teckna. 

Vi ska börja introducera bilder mer nu, men allt är 70 gånger större än vad folk kan tro, ständigt tränanade och tappra insatser.

Det är så himla svårt när det händer oförutsedda saker och det leder till olyckor. Vuxenstödet är viktigt i allt.

Mitt egna mående får nu ligga på hyllan ett tag även om jag har det jobbigt nu när det är mycket som inte fungerar. 

Pust!