Semester

Ångesten över semestern har börjat komma krypande. 4 veckor utan hjälp till rutiner, jobbet och förskolan är mina rutiner! Det enda sociala jag har är jobbet typ. Tur jag ska till kussen min några dagar på semestern iaf. Sen har vi även Ullared inbokat, nån som vill hänga med? Finns två sängplatser kvar i boendet jag hyrt.
För Emelina blir det tufft att ha en vardag med mindre stimulans. Förskolan är stängd! Så vill nån hitta på något vecka 28-31 så hojta till!
Snälla tomten, jag önskar mig en el-cykel typ nu, helst igår! Det är något som Emelina verkligen ÄLSKAR, att åka med på cykeln, men med mina fysiska sjukdomar då är det helt omöjligt att orka =(
Huuaa......

Kontrollbehov

jaha, nu har det gått en tid sen senaste inlägget.
Jag tänker på dethär med kontrollbehov, har jag planerat något så vill jag gärna ha kontrollen över det..
koll på allt kring det helst ensam, det kan bli väldigt pressat då jag oftast planerar allt i detalj när jag ska göra något med andra.
Som i helgen, jag är klassförälder i Alines klass och har varit det i 4an, 5an och 6an, har kämpat hårt med allt tillsammans med den andra klassföräldern, det har verkligen satts på prov då en annan förälder kommit in och "tagit över" och jag då fått ren panik då jag tappat kontrollen.
När vi väl kommit upp till resans mål som var Idre så hade den här andra föräldern gått in före vi kom upp och checkat in, tagit alla papper och jag fick inte svar på de frågot jag hade tänkt ställa vid receptionen, jag kände hur paniken anföll mig, var nära på att börja både skrika och gråta, ångesten kom och jag kände att allt jag planerat och ordnat förvann för mig.
Jag fick bita ihop hela helgen och var less men försökte för allt i världen att släppa på det, som super dåligt första natten och det tog flera timmar innan jag ens somnade.
Hur gör man för att kunna släppa sådant? Jag kan liksom inte.
Men jag gjorde mitt bästa iaf och resan blev helt toppen trotts att jag inte fick det som jag hade tänkt. 
Tänk va mkt energi jag hade sparat om jag bara kunde lätta på det.
När vi kom hem så var jag totalt slut i huvudet, luften gick ur mig och jag kände mig svimmfärdig.
Sov som en stock.
Nåväl, det lär nog komma fler liknande prövningar och jag måste öva på att bli bättre på sådana situationer.
Har även en enorm panik över hur det ser ut här hemma, massa saker jag bara ser som skulle behöva kastas, städas och rensas bort, en klump i bröstet varje gång jag går ner i källaren som känns helt överfull, hur fan kommer jag till skott och tar tag i det så jag sedan slipper se detta?
nä, nu lär jag rycka tag i mig och göra något åt det.
 
Natti natti.,

Internet

Nu fungerar mitt internet igen så nu kan jag blogga igen, får se om jag hinner med de imorron. Aline kommer ju hem imorron så vi ska åka och bada och mysa efter hennes greklandresa. Så imorron blir jag hel igen ❤️

Bakslag

Det har varit tufft ända sen Emelina föddes. ingen form av egen tid alls.. 
Jag har gråtit och inte orkat, försökt på alla vis med familjeteamet och prata av mig.. 
För lite mer än ett år sen så tog jag modet till mig att erkänna att jag behöver hjälp, det är inte lätt att erkänna för sig själv att man inte orkar med sitt barn, man känner sig som en usel förälder. Kan tillägga att jag aldrig varit sjukskriven utan har jobbat heltid och senaste tiden 85 %, det vore en mardröm att bli sjukskriven, att spendera mer tid hemma.. 
det är inte kul att vara rädd för att vara hemma. Jobbet är min enda paus från vardagen..
Aja, jag tog mod till mig och sökte hjälp hos soc, nån form av avlastning, men jag fick avslag.. VARFÖR?? Dom ville att Emelina skulle vara färdigutredd på habiliteringen... dom lyssnade inte på mig att det inte går att utreda henne än, att hon är för liten, det kan dröja flera år och vissa misstankar han redas ut först när hon är 6-7 år!! Hon är 3,5 år nu, och det är ju nu jag behöver hjälpen, helst igår!
I samma veva sökte jag vårdbidrag men fick även avslag på det. Det blev en TUNG sommar utan semester!
Va för trött för att överklaga, det är tufft på egen hand.
Jag tog nytt tag i November 2017 med vårdbidraget, en lång process som blev klar i Februari 2018 och jag fick det beviljat! En lättnad....
Nytt tag om avlastning med hjälp från BHV som, lyckades få till ett SIP-möte för en månad sen där Förskolan, specialpedagogen, habilitering, läkare, soc och bhv var med, soc godtog då en ny anmälan som skulle påskyndas, det bokades in ett möte idag mellan mig och soc, hon talade då om att handläggningstiden är 4 månader....å herregud!! då blir sommaren jobbig igen, dessutom blir jag tvungen att ta semester 4 VECKOR! då förskolan stänger! Hade ju hoppats på att ha nån form av hjälp då denna semester kommer....men men....
 
 
Kom hem från mötet och på gården stod då en himla fin människa, Catharina, med en blomma till mig, hon hade läst min blogg och blivit berörd, mina glädjetårar kom, vilken himla underbar känsla hon gav mig! Att någon verkligen bryr sig om mig, och vilken tajming efter det tidigare beskedet.
 
 

Ångest

ångesten finns nog hos de flesta skulle jag tro. Den är ofarlig även om den kan kännas jävlig.
För min del så har jag haft ångest så länge jag kan minnas. Men jag har inte vetat om det förens för 4-5 år sen så jag insåg att smärtan jag ofta har är just ÅNGEST!
 
Jag har åkt in på akuten många gånger och ringt 1177 massor med gånger, vet att min mamma även ringt när jag var yngre.
Ångesten kommer som en klump/smärta i bröstet, och djupa andetag känns omöjliga då, jag lär liksom vrida och grejja på mig så att det kanske kan lindras, men inte hjälper det inte. Har även stålat ut i armarna många ggr och då har jag ju såklart trott att det är nån hjärtinfarkt.
Men inga prover har någonin visat något och inte heller EKG eller ultraljud.
Så det är alltså ångest som känns så.. och den har jag valt att leva med, vill inte medicinera, den är ju trotts allt ofarlig, och jag blir bättre och bättre på att acceptera den, även om den är sjukt jobbig många gånger. Den är vanligast då jag är i perioder då jag har mkt som "ska" göras och inte får det gjort.. men de är ju inga livviktiga saker utan de är bara i mitt huvud som dom är som stora berg att bestiga...
 
 

Uträtade frågetecken

jag ser att jag hade många tankar när jag skrev sist 2017, och nu är det till viss del uträtat. Jag fick en npf-utredning som pågick från september 2017 till januari 2018 och i februari var jag på slutsamtalet och fick veta att alla tester och utredningar tydde klart och tydligt på ADHD kombinerad. Så här står jag nu idag, med et diagnos som är ADHD kombinerad vilket betyder i klartspråk ADHD med uppmärksamhetsstörning.
 
Tankarna är många många! Vi (jag och min mamma) går en kurs i hur diagnosen fungerar och massor därikring, Aline är också med de gånger det passar. Många frågetecken rätas ut, och jag känner att jag är faktiskt inte ensam! De finns fler som mig, dom beskriver mycket av allt jag känt/känner. Jag har extremt svårt att prata om mig och mina känslor och tankar, men skriva är betydligt enklare och därför kommer jag nu att blogga för att förklara för min omgivning och andra som kan vara intresserade. 
Får se hur länge det håller i sig, jag är ju expert på att helt plötsligt tappa intresset för saker. 
 
Men jag startar med att förklara detta med att prata. Jag har inga problem att prata med någon utomstående, men när det handlar om min familj eller nära vänner så blir det liksom tvärstopp. 
Jag har svårt att berätta för dom hur det känns, hur jag tänker, hur jag trodde eller så.
Jag blir lätt arg, ledsen, besviken, oftast när jag känner mig ensam/övergiven. 
Jag har aldrig lyckats få en kärleksrelation att fungera, och de få längre relationer jag haft har varit extremt turbulenta. 
Jag önskar ju såklart finna en fungerande kärlek, nångång borde det vara min tur att få känna den lyckan. Slippa ensamheten.
Jag har även svårt att behålla vänner, de blir missförstånd och jag har svårt att ta tag i och reda ut det, jag fixar inte första steget till samtal och reda ut frågetecken. Plus att jag inte vågar, för jag klarar inte av känslorna. 
Blir jag arg/ledsen så går det över fort, men eftersom jag då kan ha kläckt ur mig både de ena och de andra så skäms jag, jag vågar därav inte ta kontakt och många av dom jag älskar och bryr mig om försvinner då från mig. 
I dagsläget har jag inte ens en vän jag kan ringa, ingen som hälsar på eller bjuder hem mig/oss.
Har vänner som jag träffar ibland, lååångt mellan gångerna. De är inga jag ringer när som helst, ingen som ringer mig. Hon jag hade, som alltid ringde, som jag alltid ringde, min absolut bästa vän tappade jag i november 2017 pga att hon missförstod mig och inte kunde lyssna på min kassa förklaring. Och i de mående med allt som snurrar i mitt huvud så har jag inte orkat ta tag i det igen.
Jag vet, jag är kass på att prata och jag har lovat mig själv att jobba på att bli bättre, men jag är även rädd för att visa mig ledsen, vilket känslorna gör mig när jag pratar. 
 
Nä, tur jag har barnen, ensamheten hade tagit mitt liv annars!
 

RSS 2.0