vrider och vänder

ja, det är så mkt som känns knasigt nu, kan inte koppla bort vissa saker hur mkt jag än önskar. 
och mitt humör, ja de är okontrollerbart känns de som, råkar någon säga eller göra något som jag misstycker ja då blir jag skit arg eller bara bryter ihop och gråter. Förstår inte vad det är som spökar i mitt huvud, varför kan jag inte bara släppa och gå vidare?
varför ältar jag saker??
varför anklagar jag alltid mig själv?
nää bläää.. nu ska jag hämta min lillfis på dagis iaf och sen tigga kaffe hos någon  :P
Städningen har jag skjutit på en vecka så den kan lik väl vänta en dag till ;)
 
 

Typiskt mig..

Dehär med relationer är inte lätt.
Det är inte lätt att hitta rätt ord när man ska försöka förklara hur känslorna spelar kula i kroppen 😉
Så jag lägger upp den här texten, den förklarar så himla bra.

"Jag är precis som du men ändå alldeles olik.

Jag känner samma känslor, upplever samma saker. Bara lite mer.
När jag är glad är jag överlycklig. När jag är kär så jag upp över öronen kär. När jag är arg är jag förbannad. När jag är ledsen är jag förtvivlad.

När någon sårar mig känns det som om hela världen går under.
När jag får en kram blir allt genast bra igen hur illa det än var alldeles nyss.

Ibland tar jag allt personligt. Allting som händer känns riktat mot mig.
Och eftersom jag saknar en ventil i min hjärna så måste allting komma ut på annat sätt, oftast genom munnen.

Jag kanske låter ilsken. Du kanske tycker att jag överdriver. Men eftersom jag saknar den där ventilen som du har, så blir saker som sker väldigt stora för mig.
Jag får ingen chans att sortera upp tankarna och rensa bort det dåliga. Det som inte är realistiskt.

Förvånas du över hur jag kan vara förbannad i ena sekunden och i nästa hur glad som helst? Bli inte det.
Mitt humör styrs helt av vilken känsla som får övertaget. Och sådant kan ändras fort. I min hjärna är allt i ständig rörelse. Ibland hinner jag inte med.

Trött på att jag tappar bort nycklarna varje gång vi ska någonstans för att sedan alltid finna dem i jackfickan när vi kommer hem?

Det är bara att du vänjer dig. Min hjärna är så upptagen av omgivningen att den inte har tid att komma ihåg vart sakerna hamnar. Jag lägger ifrån mig dem utan att tänka på det.

Jag är ingen dålig lyssnare men ibland har jag svårt att koncentrera mig. Droppandet från kranen, en bil som kör förbi, ett par på en bänk; allting som du med hjälp av din ventil kan sålla bort stannar kvar i huvudet hos mig.

Jag ser dina läppar röra sig men ibland, jag är ledsen, så klarar jag inte av att höra vad du säger trots att jag verkligen försöker. Jag gör det inte för att nonchalera dig utan för att det finns så mycket annat att lyssna på. Och är vi i ett helt tyst rum så lyssnar jag istället på tystnaden som blandas med tankarna i mitt huvud.
För där, där är det ALDRIG tyst.

Ibland blir du trött på mig för att jag har frågat dig om en sak och sedan nästan genast ställer samma fråga igen.

Nej, jag är inte dum i huvudet, trög eller korkad. Det är bara så att svaret du gett mig försvunnit bland alla andra tankar i mitt huvud. Så då behöver jag fråga igen. Och kanske en gång till för att det ska fastna ordentligt. För att jag ska komma ihåg.

Blir du tokig på mitt eviga fipplande på telefoner, överkastet, kläder och allt annat som jag får mellan fingrarna? Det är bara mitt sätt att göra av med lite energi för att kunna hålla kvar fokus på dig.

Emellanåt känns det kanske som jag inte förstår dig och dina känslor. Men jag förstår så mycket mer än vad jag kan sätta ord på.

För när det är starka känslor i omlopp blir min hjärna styrd av dom och inga ord kan komma över mina läppar. Jag har fullt upp med att hålla ordning på kroppen så att den inte utför oönskade handlingar mot mig själv eller andra.

Hamnar jag ofta i konflikt med andra? Det är bara för att jag hatar orättvisor och vägrar att se på medan andra människor råkar illa ut.
Att lägga sig i är min specialitet. Jag gör det inte för att vara jobbig utan för att jag saknar den fega spärren som brukar känneteckna människan. Jag saknar ett konsekvenstänk och sätter mig ofta i farliga situationer för att rädda människor jag tycker om eller känner medlidande för.

Du tycker kanske att jag är expert på att skämma ut mig. Du förstår, jag ser inte att vara högljudd, hoppa i vattenpölar eller skratta högt som pinsamt. Jag gör det som faller mig in. Det jag känner för i stunden. Jag har inte tid att fundera på vad andra människor tänker om mig. Det finns så mycket annat som distraherar.

Jag förstår inte instruktioner lika snabbt som du. Ibland kanske någon har förklarat samma sak för mig tio gånger utan att jag fattat ett smack. Sedan kommer någon annan och jag förstår plötsligt på en gång. För mig handlar det nämligen inte om vad du säger utan hur du säger det.

Vi med ADD/ADHD är intensiva. Vi känner mer. Vi hatar mer. Vi sörjer mer. Men vi älskar också mer. För när vi älskar någon så gör vi det inte bara med hjärtat utan med hela kroppen.

När du känner att du inte orkar vara förstående längre – gå ut. Ta en paus. Ta en paus från oss, för vi kan vara nog så påfrestande. Det händer alltid något när vi är med. Vi är i ständig rörelse. Men vi är inte bara intensiva och hyperaktiva. Vi är också både intelligenta och kreativa. Vi har bara ett annat sätt att tänka på, eftersom vi saknar den där ventilen. Vi har för att överleva skapat vårt egna lilla sätt att vara och agera.

Det måste du låta oss få.

Och ger du oss den chansen, chansen att få vara precis den vi är, låter oss få ta tillvara på allt positivt som vårat handikapp medför så kommer du att se hur mycket vi har att ge dig. Du kommer att förstå. Och vara stolt över att just du får följa med på vår resa och upptäcka världen ur vårt perspektiv."

 

De var min vän Nadia Salwin som förklarade såhär sjukt bra!!! http://www.expressen.se/nyheter/nadia-hyllas-for-texten-om-att-leva-med-adhd/


RSS 2.0