Bakslag

Det har varit tufft ända sen Emelina föddes. ingen form av egen tid alls.. 
Jag har gråtit och inte orkat, försökt på alla vis med familjeteamet och prata av mig.. 
För lite mer än ett år sen så tog jag modet till mig att erkänna att jag behöver hjälp, det är inte lätt att erkänna för sig själv att man inte orkar med sitt barn, man känner sig som en usel förälder. Kan tillägga att jag aldrig varit sjukskriven utan har jobbat heltid och senaste tiden 85 %, det vore en mardröm att bli sjukskriven, att spendera mer tid hemma.. 
det är inte kul att vara rädd för att vara hemma. Jobbet är min enda paus från vardagen..
Aja, jag tog mod till mig och sökte hjälp hos soc, nån form av avlastning, men jag fick avslag.. VARFÖR?? Dom ville att Emelina skulle vara färdigutredd på habiliteringen... dom lyssnade inte på mig att det inte går att utreda henne än, att hon är för liten, det kan dröja flera år och vissa misstankar han redas ut först när hon är 6-7 år!! Hon är 3,5 år nu, och det är ju nu jag behöver hjälpen, helst igår!
I samma veva sökte jag vårdbidrag men fick även avslag på det. Det blev en TUNG sommar utan semester!
Va för trött för att överklaga, det är tufft på egen hand.
Jag tog nytt tag i November 2017 med vårdbidraget, en lång process som blev klar i Februari 2018 och jag fick det beviljat! En lättnad....
Nytt tag om avlastning med hjälp från BHV som, lyckades få till ett SIP-möte för en månad sen där Förskolan, specialpedagogen, habilitering, läkare, soc och bhv var med, soc godtog då en ny anmälan som skulle påskyndas, det bokades in ett möte idag mellan mig och soc, hon talade då om att handläggningstiden är 4 månader....å herregud!! då blir sommaren jobbig igen, dessutom blir jag tvungen att ta semester 4 VECKOR! då förskolan stänger! Hade ju hoppats på att ha nån form av hjälp då denna semester kommer....men men....
 
 
Kom hem från mötet och på gården stod då en himla fin människa, Catharina, med en blomma till mig, hon hade läst min blogg och blivit berörd, mina glädjetårar kom, vilken himla underbar känsla hon gav mig! Att någon verkligen bryr sig om mig, och vilken tajming efter det tidigare beskedet.
 
 

Uträtade frågetecken

jag ser att jag hade många tankar när jag skrev sist 2017, och nu är det till viss del uträtat. Jag fick en npf-utredning som pågick från september 2017 till januari 2018 och i februari var jag på slutsamtalet och fick veta att alla tester och utredningar tydde klart och tydligt på ADHD kombinerad. Så här står jag nu idag, med et diagnos som är ADHD kombinerad vilket betyder i klartspråk ADHD med uppmärksamhetsstörning.
 
Tankarna är många många! Vi (jag och min mamma) går en kurs i hur diagnosen fungerar och massor därikring, Aline är också med de gånger det passar. Många frågetecken rätas ut, och jag känner att jag är faktiskt inte ensam! De finns fler som mig, dom beskriver mycket av allt jag känt/känner. Jag har extremt svårt att prata om mig och mina känslor och tankar, men skriva är betydligt enklare och därför kommer jag nu att blogga för att förklara för min omgivning och andra som kan vara intresserade. 
Får se hur länge det håller i sig, jag är ju expert på att helt plötsligt tappa intresset för saker. 
 
Men jag startar med att förklara detta med att prata. Jag har inga problem att prata med någon utomstående, men när det handlar om min familj eller nära vänner så blir det liksom tvärstopp. 
Jag har svårt att berätta för dom hur det känns, hur jag tänker, hur jag trodde eller så.
Jag blir lätt arg, ledsen, besviken, oftast när jag känner mig ensam/övergiven. 
Jag har aldrig lyckats få en kärleksrelation att fungera, och de få längre relationer jag haft har varit extremt turbulenta. 
Jag önskar ju såklart finna en fungerande kärlek, nångång borde det vara min tur att få känna den lyckan. Slippa ensamheten.
Jag har även svårt att behålla vänner, de blir missförstånd och jag har svårt att ta tag i och reda ut det, jag fixar inte första steget till samtal och reda ut frågetecken. Plus att jag inte vågar, för jag klarar inte av känslorna. 
Blir jag arg/ledsen så går det över fort, men eftersom jag då kan ha kläckt ur mig både de ena och de andra så skäms jag, jag vågar därav inte ta kontakt och många av dom jag älskar och bryr mig om försvinner då från mig. 
I dagsläget har jag inte ens en vän jag kan ringa, ingen som hälsar på eller bjuder hem mig/oss.
Har vänner som jag träffar ibland, lååångt mellan gångerna. De är inga jag ringer när som helst, ingen som ringer mig. Hon jag hade, som alltid ringde, som jag alltid ringde, min absolut bästa vän tappade jag i november 2017 pga att hon missförstod mig och inte kunde lyssna på min kassa förklaring. Och i de mående med allt som snurrar i mitt huvud så har jag inte orkat ta tag i det igen.
Jag vet, jag är kass på att prata och jag har lovat mig själv att jobba på att bli bättre, men jag är även rädd för att visa mig ledsen, vilket känslorna gör mig när jag pratar. 
 
Nä, tur jag har barnen, ensamheten hade tagit mitt liv annars!
 

RSS 2.0