Midsommar på jobbet

 
 
ja, jag inleder med det, midsommar på jobbet! Jag och några till ur personalstyrkan på jobbetfick med oss 4 pensionärer på å dansa kring stången idag när bäsna spelmanslag kom på besök till vårt firande, å herregud va vi skrattade!! Kände oss urfåniga, ett gäng BARA vuxna som leker kring en liten midsommarstång, haha!! Men det var så härligt i hjärtat att se alla leenden från pensionärerna!
 
Och i måndags var jag på möte på soc, har nu fått kontaktfamilj klart och godkänt för Emelina!! ÄNTLIGEN!!!
5 dygn per månad! Ska bli så himla underbart! Aline ska ÄNTLIGEN få sin efterlängtade kvalitetstid! Och JAG ska få EGENTID! Fatta va underbart!! JAG kommer kunna gå ut med vänner en kväll eller gå på bio eller vad som helst!!
Jag ska äntligen få regelbunden tankning av mina batterier! Det behövs för barnens skull!!
Snart är det semester! Då blir det en tur till min älskade saknade kusin Pernilla, vi ska göra Parken Zoo i dagarna 2 och sen har Aline beställt en Ullaredsresa med en kompis efter det, jag och Emelina får hitta på något annat den tiden för att shoppa med henne i den folkmängden kommer inte att gå.. :P så någon som vet något annar mysigt där i krokarna som jag och Emelina kan göra?
 
Något annat som gnager i mig är mina impulser när det kommer till känslor, saker som känns har jag så himla jobbigt med, när någon kommer och ändrar i mina planer så får jag en hemsk ångest, det är som att hela världen rasar.. Sist var det att Aline inte kunde komma hem från sin pappa, för han inte hjälpte henne att hålla koll på tiden och jag kunde inte nå henne för hon hade ingen mobil på sig.. paniken i mig var då så sjukt jobbig och jag grät och kunde inte riktigt tygla mig.. 
uscha!
Hoppas det flyter på i sommar! Förra sommaren var fruktansvärt jobbig, jag fixar liksom inte ett liv utan rutiner eller att det man bestämt följs. 
 
Midsommar da.. funderar på att ev åka till orsa med Emelina, men har inte riktigt bestämt mig.. Aline blir hos sin pappa iaf och jag jobbar ju på lördag så vette 17 vad vi ska hitta på.. nån som vill umgås???
 
 
 
 
 
 

Stress

stress är något jag har svårt att hantera, jag blir skit arg och irriterad när jag är stressad.
Ändå drar jag alltid ut på allt till sista sekund och det resulterar ju alltid i stress.. 
Kan inte förstå varför jag gör så, varför gör jag inte bara allt innan? Det är som en blockad på något vis.. 
Måste lära mig detta, måste ge mig fan på att bättra mig.. 
Kommer ALDRIG sent till jobb, läkarbesök, möten eller liknande, men när jag ska göra något med till ex kompisar så är jag ofta sen.. skit skumt....
efter stressepisoden så blir jag alltid suuuper ledsen och bara gråter.. Någon som har tips på hur jag sparkar mig själv i baken? Har jag någon vuxen med mig så blir de ju aldrig såhär..
Så ja, jag är trött på att leva ensam!! 
 

Stackars liten skrutt

Emelina har inte ätit något riktigt sen i förrgår, hon har känts lite varm och jag har bara avfärdat det med att det faktiskt är vääääldigt varmt ute.. 
Jag började ana något så hon bara blivit varmare och varmare och tog då tempen som visade 40,1 grader!!
Men hon är pigg som om hon vore frisk så jag trodde ju inte att det kunde vara så illa. 
Nu har hon iaf fått en Ipren och somnade gott, svettas som 17 så nu är nog tempen påväg ner. 
Och ja, hon kissar och bajsar som vanligt, dricker hyfsat bra och dricker även välling.
Hoppas det vänder för henne, för feber i denna värme kan inte vara kul.. :(
 

Semester

Ångesten över semestern har börjat komma krypande. 4 veckor utan hjälp till rutiner, jobbet och förskolan är mina rutiner! Det enda sociala jag har är jobbet typ. Tur jag ska till kussen min några dagar på semestern iaf. Sen har vi även Ullared inbokat, nån som vill hänga med? Finns två sängplatser kvar i boendet jag hyrt.
För Emelina blir det tufft att ha en vardag med mindre stimulans. Förskolan är stängd! Så vill nån hitta på något vecka 28-31 så hojta till!
Snälla tomten, jag önskar mig en el-cykel typ nu, helst igår! Det är något som Emelina verkligen ÄLSKAR, att åka med på cykeln, men med mina fysiska sjukdomar då är det helt omöjligt att orka =(
Huuaa......

Kontrollbehov

jaha, nu har det gått en tid sen senaste inlägget.
Jag tänker på dethär med kontrollbehov, har jag planerat något så vill jag gärna ha kontrollen över det..
koll på allt kring det helst ensam, det kan bli väldigt pressat då jag oftast planerar allt i detalj när jag ska göra något med andra.
Som i helgen, jag är klassförälder i Alines klass och har varit det i 4an, 5an och 6an, har kämpat hårt med allt tillsammans med den andra klassföräldern, det har verkligen satts på prov då en annan förälder kommit in och "tagit över" och jag då fått ren panik då jag tappat kontrollen.
När vi väl kommit upp till resans mål som var Idre så hade den här andra föräldern gått in före vi kom upp och checkat in, tagit alla papper och jag fick inte svar på de frågot jag hade tänkt ställa vid receptionen, jag kände hur paniken anföll mig, var nära på att börja både skrika och gråta, ångesten kom och jag kände att allt jag planerat och ordnat förvann för mig.
Jag fick bita ihop hela helgen och var less men försökte för allt i världen att släppa på det, som super dåligt första natten och det tog flera timmar innan jag ens somnade.
Hur gör man för att kunna släppa sådant? Jag kan liksom inte.
Men jag gjorde mitt bästa iaf och resan blev helt toppen trotts att jag inte fick det som jag hade tänkt. 
Tänk va mkt energi jag hade sparat om jag bara kunde lätta på det.
När vi kom hem så var jag totalt slut i huvudet, luften gick ur mig och jag kände mig svimmfärdig.
Sov som en stock.
Nåväl, det lär nog komma fler liknande prövningar och jag måste öva på att bli bättre på sådana situationer.
Har även en enorm panik över hur det ser ut här hemma, massa saker jag bara ser som skulle behöva kastas, städas och rensas bort, en klump i bröstet varje gång jag går ner i källaren som känns helt överfull, hur fan kommer jag till skott och tar tag i det så jag sedan slipper se detta?
nä, nu lär jag rycka tag i mig och göra något åt det.
 
Natti natti.,

Internet

Nu fungerar mitt internet igen så nu kan jag blogga igen, får se om jag hinner med de imorron. Aline kommer ju hem imorron så vi ska åka och bada och mysa efter hennes greklandresa. Så imorron blir jag hel igen ❤️

Bakslag

Det har varit tufft ända sen Emelina föddes. ingen form av egen tid alls.. 
Jag har gråtit och inte orkat, försökt på alla vis med familjeteamet och prata av mig.. 
För lite mer än ett år sen så tog jag modet till mig att erkänna att jag behöver hjälp, det är inte lätt att erkänna för sig själv att man inte orkar med sitt barn, man känner sig som en usel förälder. Kan tillägga att jag aldrig varit sjukskriven utan har jobbat heltid och senaste tiden 85 %, det vore en mardröm att bli sjukskriven, att spendera mer tid hemma.. 
det är inte kul att vara rädd för att vara hemma. Jobbet är min enda paus från vardagen..
Aja, jag tog mod till mig och sökte hjälp hos soc, nån form av avlastning, men jag fick avslag.. VARFÖR?? Dom ville att Emelina skulle vara färdigutredd på habiliteringen... dom lyssnade inte på mig att det inte går att utreda henne än, att hon är för liten, det kan dröja flera år och vissa misstankar han redas ut först när hon är 6-7 år!! Hon är 3,5 år nu, och det är ju nu jag behöver hjälpen, helst igår!
I samma veva sökte jag vårdbidrag men fick även avslag på det. Det blev en TUNG sommar utan semester!
Va för trött för att överklaga, det är tufft på egen hand.
Jag tog nytt tag i November 2017 med vårdbidraget, en lång process som blev klar i Februari 2018 och jag fick det beviljat! En lättnad....
Nytt tag om avlastning med hjälp från BHV som, lyckades få till ett SIP-möte för en månad sen där Förskolan, specialpedagogen, habilitering, läkare, soc och bhv var med, soc godtog då en ny anmälan som skulle påskyndas, det bokades in ett möte idag mellan mig och soc, hon talade då om att handläggningstiden är 4 månader....å herregud!! då blir sommaren jobbig igen, dessutom blir jag tvungen att ta semester 4 VECKOR! då förskolan stänger! Hade ju hoppats på att ha nån form av hjälp då denna semester kommer....men men....
 
 
Kom hem från mötet och på gården stod då en himla fin människa, Catharina, med en blomma till mig, hon hade läst min blogg och blivit berörd, mina glädjetårar kom, vilken himla underbar känsla hon gav mig! Att någon verkligen bryr sig om mig, och vilken tajming efter det tidigare beskedet.
 
 

Ångest

ångesten finns nog hos de flesta skulle jag tro. Den är ofarlig även om den kan kännas jävlig.
För min del så har jag haft ångest så länge jag kan minnas. Men jag har inte vetat om det förens för 4-5 år sen så jag insåg att smärtan jag ofta har är just ÅNGEST!
 
Jag har åkt in på akuten många gånger och ringt 1177 massor med gånger, vet att min mamma även ringt när jag var yngre.
Ångesten kommer som en klump/smärta i bröstet, och djupa andetag känns omöjliga då, jag lär liksom vrida och grejja på mig så att det kanske kan lindras, men inte hjälper det inte. Har även stålat ut i armarna många ggr och då har jag ju såklart trott att det är nån hjärtinfarkt.
Men inga prover har någonin visat något och inte heller EKG eller ultraljud.
Så det är alltså ångest som känns så.. och den har jag valt att leva med, vill inte medicinera, den är ju trotts allt ofarlig, och jag blir bättre och bättre på att acceptera den, även om den är sjukt jobbig många gånger. Den är vanligast då jag är i perioder då jag har mkt som "ska" göras och inte får det gjort.. men de är ju inga livviktiga saker utan de är bara i mitt huvud som dom är som stora berg att bestiga...
 
 

Uträtade frågetecken

jag ser att jag hade många tankar när jag skrev sist 2017, och nu är det till viss del uträtat. Jag fick en npf-utredning som pågick från september 2017 till januari 2018 och i februari var jag på slutsamtalet och fick veta att alla tester och utredningar tydde klart och tydligt på ADHD kombinerad. Så här står jag nu idag, med et diagnos som är ADHD kombinerad vilket betyder i klartspråk ADHD med uppmärksamhetsstörning.
 
Tankarna är många många! Vi (jag och min mamma) går en kurs i hur diagnosen fungerar och massor därikring, Aline är också med de gånger det passar. Många frågetecken rätas ut, och jag känner att jag är faktiskt inte ensam! De finns fler som mig, dom beskriver mycket av allt jag känt/känner. Jag har extremt svårt att prata om mig och mina känslor och tankar, men skriva är betydligt enklare och därför kommer jag nu att blogga för att förklara för min omgivning och andra som kan vara intresserade. 
Får se hur länge det håller i sig, jag är ju expert på att helt plötsligt tappa intresset för saker. 
 
Men jag startar med att förklara detta med att prata. Jag har inga problem att prata med någon utomstående, men när det handlar om min familj eller nära vänner så blir det liksom tvärstopp. 
Jag har svårt att berätta för dom hur det känns, hur jag tänker, hur jag trodde eller så.
Jag blir lätt arg, ledsen, besviken, oftast när jag känner mig ensam/övergiven. 
Jag har aldrig lyckats få en kärleksrelation att fungera, och de få längre relationer jag haft har varit extremt turbulenta. 
Jag önskar ju såklart finna en fungerande kärlek, nångång borde det vara min tur att få känna den lyckan. Slippa ensamheten.
Jag har även svårt att behålla vänner, de blir missförstånd och jag har svårt att ta tag i och reda ut det, jag fixar inte första steget till samtal och reda ut frågetecken. Plus att jag inte vågar, för jag klarar inte av känslorna. 
Blir jag arg/ledsen så går det över fort, men eftersom jag då kan ha kläckt ur mig både de ena och de andra så skäms jag, jag vågar därav inte ta kontakt och många av dom jag älskar och bryr mig om försvinner då från mig. 
I dagsläget har jag inte ens en vän jag kan ringa, ingen som hälsar på eller bjuder hem mig/oss.
Har vänner som jag träffar ibland, lååångt mellan gångerna. De är inga jag ringer när som helst, ingen som ringer mig. Hon jag hade, som alltid ringde, som jag alltid ringde, min absolut bästa vän tappade jag i november 2017 pga att hon missförstod mig och inte kunde lyssna på min kassa förklaring. Och i de mående med allt som snurrar i mitt huvud så har jag inte orkat ta tag i det igen.
Jag vet, jag är kass på att prata och jag har lovat mig själv att jobba på att bli bättre, men jag är även rädd för att visa mig ledsen, vilket känslorna gör mig när jag pratar. 
 
Nä, tur jag har barnen, ensamheten hade tagit mitt liv annars!
 

vrider och vänder

ja, det är så mkt som känns knasigt nu, kan inte koppla bort vissa saker hur mkt jag än önskar. 
och mitt humör, ja de är okontrollerbart känns de som, råkar någon säga eller göra något som jag misstycker ja då blir jag skit arg eller bara bryter ihop och gråter. Förstår inte vad det är som spökar i mitt huvud, varför kan jag inte bara släppa och gå vidare?
varför ältar jag saker??
varför anklagar jag alltid mig själv?
nää bläää.. nu ska jag hämta min lillfis på dagis iaf och sen tigga kaffe hos någon  :P
Städningen har jag skjutit på en vecka så den kan lik väl vänta en dag till ;)
 
 

Typiskt mig..

Dehär med relationer är inte lätt.
Det är inte lätt att hitta rätt ord när man ska försöka förklara hur känslorna spelar kula i kroppen 😉
Så jag lägger upp den här texten, den förklarar så himla bra.

"Jag är precis som du men ändå alldeles olik.

Jag känner samma känslor, upplever samma saker. Bara lite mer.
När jag är glad är jag överlycklig. När jag är kär så jag upp över öronen kär. När jag är arg är jag förbannad. När jag är ledsen är jag förtvivlad.

När någon sårar mig känns det som om hela världen går under.
När jag får en kram blir allt genast bra igen hur illa det än var alldeles nyss.

Ibland tar jag allt personligt. Allting som händer känns riktat mot mig.
Och eftersom jag saknar en ventil i min hjärna så måste allting komma ut på annat sätt, oftast genom munnen.

Jag kanske låter ilsken. Du kanske tycker att jag överdriver. Men eftersom jag saknar den där ventilen som du har, så blir saker som sker väldigt stora för mig.
Jag får ingen chans att sortera upp tankarna och rensa bort det dåliga. Det som inte är realistiskt.

Förvånas du över hur jag kan vara förbannad i ena sekunden och i nästa hur glad som helst? Bli inte det.
Mitt humör styrs helt av vilken känsla som får övertaget. Och sådant kan ändras fort. I min hjärna är allt i ständig rörelse. Ibland hinner jag inte med.

Trött på att jag tappar bort nycklarna varje gång vi ska någonstans för att sedan alltid finna dem i jackfickan när vi kommer hem?

Det är bara att du vänjer dig. Min hjärna är så upptagen av omgivningen att den inte har tid att komma ihåg vart sakerna hamnar. Jag lägger ifrån mig dem utan att tänka på det.

Jag är ingen dålig lyssnare men ibland har jag svårt att koncentrera mig. Droppandet från kranen, en bil som kör förbi, ett par på en bänk; allting som du med hjälp av din ventil kan sålla bort stannar kvar i huvudet hos mig.

Jag ser dina läppar röra sig men ibland, jag är ledsen, så klarar jag inte av att höra vad du säger trots att jag verkligen försöker. Jag gör det inte för att nonchalera dig utan för att det finns så mycket annat att lyssna på. Och är vi i ett helt tyst rum så lyssnar jag istället på tystnaden som blandas med tankarna i mitt huvud.
För där, där är det ALDRIG tyst.

Ibland blir du trött på mig för att jag har frågat dig om en sak och sedan nästan genast ställer samma fråga igen.

Nej, jag är inte dum i huvudet, trög eller korkad. Det är bara så att svaret du gett mig försvunnit bland alla andra tankar i mitt huvud. Så då behöver jag fråga igen. Och kanske en gång till för att det ska fastna ordentligt. För att jag ska komma ihåg.

Blir du tokig på mitt eviga fipplande på telefoner, överkastet, kläder och allt annat som jag får mellan fingrarna? Det är bara mitt sätt att göra av med lite energi för att kunna hålla kvar fokus på dig.

Emellanåt känns det kanske som jag inte förstår dig och dina känslor. Men jag förstår så mycket mer än vad jag kan sätta ord på.

För när det är starka känslor i omlopp blir min hjärna styrd av dom och inga ord kan komma över mina läppar. Jag har fullt upp med att hålla ordning på kroppen så att den inte utför oönskade handlingar mot mig själv eller andra.

Hamnar jag ofta i konflikt med andra? Det är bara för att jag hatar orättvisor och vägrar att se på medan andra människor råkar illa ut.
Att lägga sig i är min specialitet. Jag gör det inte för att vara jobbig utan för att jag saknar den fega spärren som brukar känneteckna människan. Jag saknar ett konsekvenstänk och sätter mig ofta i farliga situationer för att rädda människor jag tycker om eller känner medlidande för.

Du tycker kanske att jag är expert på att skämma ut mig. Du förstår, jag ser inte att vara högljudd, hoppa i vattenpölar eller skratta högt som pinsamt. Jag gör det som faller mig in. Det jag känner för i stunden. Jag har inte tid att fundera på vad andra människor tänker om mig. Det finns så mycket annat som distraherar.

Jag förstår inte instruktioner lika snabbt som du. Ibland kanske någon har förklarat samma sak för mig tio gånger utan att jag fattat ett smack. Sedan kommer någon annan och jag förstår plötsligt på en gång. För mig handlar det nämligen inte om vad du säger utan hur du säger det.

Vi med ADD/ADHD är intensiva. Vi känner mer. Vi hatar mer. Vi sörjer mer. Men vi älskar också mer. För när vi älskar någon så gör vi det inte bara med hjärtat utan med hela kroppen.

När du känner att du inte orkar vara förstående längre – gå ut. Ta en paus. Ta en paus från oss, för vi kan vara nog så påfrestande. Det händer alltid något när vi är med. Vi är i ständig rörelse. Men vi är inte bara intensiva och hyperaktiva. Vi är också både intelligenta och kreativa. Vi har bara ett annat sätt att tänka på, eftersom vi saknar den där ventilen. Vi har för att överleva skapat vårt egna lilla sätt att vara och agera.

Det måste du låta oss få.

Och ger du oss den chansen, chansen att få vara precis den vi är, låter oss få ta tillvara på allt positivt som vårat handikapp medför så kommer du att se hur mycket vi har att ge dig. Du kommer att förstå. Och vara stolt över att just du får följa med på vår resa och upptäcka världen ur vårt perspektiv."

 

De var min vän Nadia Salwin som förklarade såhär sjukt bra!!! http://www.expressen.se/nyheter/nadia-hyllas-for-texten-om-att-leva-med-adhd/


Fattar inte

Från massa sånt här....
 
 
Till dehär....
 
Att allt varit lögn.. Usch.. Aldrig känt mig så jävla äcklig förut.. Hur i helvete kommer man vidare efter sånt här??
Och kan ju säga de att jag absolut inte har nå emot homosexuella eller bisexuella på något vis, de är inte de som är jobbigt utan de är lögnen!! Å att jag gav min tillit till någon efter flera år av kämpande efter tre års helvete med en som misshandlat mitt psyke och berättat dagligen hur jävla kass jag är och två år som singel....

Usch...

Aldrig nånsin tidigare har jag sett mig själv i spegeln och blivit så äcklad av mig själv så jag spytt, men de gjorde jag nu!  Aldrig nånsin känt mig så jävla ful, fet, äcklig, betydelselös, värdelös och utnyttjad. Lurad nå så in i helvete å jag gick på allt.... 
Att ens pojkvän gör slut är väl en sak, men att han gör det pga att han är bög, de gjorde jävligt ont,  å att han vetat om det hela tiden och bara låtsats älska mig och sagt massa som gjort mig helt såld, de gör ont.. Förbannat jävla ont! Bara lögner! Hur fan ska man nånsin kunna tro på någon igen?? 
En miljon tankar.. En jävla massa tårar.. Jag är världens sämsta människa, hur fan kunde jag tro nå annat???
 

Väcka till liv!

Ja, eftersom de finns dom som gnäller på vad jag uppdaterar på fb så kommer jag börja blogga igen! Skriva va som snurrar i mitt huvud helt enkelt. Och gnäll inte på vad jag skriver. De är helt frivilligt att klicka in på denna blogg!! 

Turbulent

ja, tänk va man kan värdera om saker över en handvändning. 
Jag inser mer och mer livets betydelse, och prioriterar om mer och mer, familjen i första hand!
Vänner är åxå nå riktigt riktigt viktigt. 
Man ska va rädd om varandra medans man har varandra kvar i livet!
 
Och just nu snurrar många tankar kring just detta.. pappa fick en hjärtinfarkt igår och det sätter verkligen fart på sånna här tankar. Man vaknar liksom upp. 
Sen har dom även upptäckt diabetes på honom så det blir en ny värld att lära sig att leva i för han. 
Men det kommer gå fint iaf det vet jag!
 
Imorron kommer min älskade skatt hem igen, och de blir jobba i vanlig ordning, ska bli skönt att komma tillbaka till vardagen nu. 
 
Life is good. Utan mina vänner och folket omkring mig så hade jag inte varit mycket alls! 
 
 
 

30 år

ja nu är den dagen förbi, men den va helt suverän! Igår va dagen som jag faktiskt fruktat ett tag. 
Började med att få höra att jag såg ut som 21 och att han inte trodde att jag har en dotter på snart 8 år.. ;) Sen när jag kom hem och mötte upp killen som kom hit med den nya sängen så sa han "var vill hon ha grejerna tror du?" jag svarade "jag vill ha dom här i hörnet sålänge" och då sa han "jaha, jag trodde de va nån annan som skulle ha dessa för du ser inte ut som 30" WOOOONDERFUL!!!!
Så den dagen va toppen. 
Firandet blev i lördags och vi hade verkligen en super mysig och trevlig kväll med toppen väder. 
 
Idag är det lillebrors tur att flylla år och nästa vecka min älskade UNDERBARA ALINE! 8 år fyller hon, helt galet, jag hinner definitivt inte med!! 

STÖLD

Jaha, klantarslet jag glömde låsa bilen i natt. Och detta bidrog till att min bil blev lensad. Så är de nån som hör nå om dessa saker som nån vill sälja eller ger till någon så snälla säg till mig! Detta är givetvis polisanmält men dom gör ju inte så mkt åt saken.
 
2 fräscha vinterdäck (passar Toyota Corolla)
Bilstereo, silver färgar av märker Denver (endast radio och CD funktion på den)
Kupevärmare köpt på Jula
Träningsskor - Reebok
Solglasögon - Svarta plastbågar med vita prickar
Olja 5 liter
Isskrapa - Sån där med skrapa och borste
 
Såhär såg skorna ut.
 
Bilstereon
 
Kupevärmaren
 
Snälla hjälp mig!!!!

Diskussioner

ja.. dagens humör blev sabbat för nån försökte diskutera saker med mig, en som då givetvis tyckte rakt emot mig och jag hatar att diskutera sånt..
de va om yrken och vilket kön som är mest lämpat för det och om vem som får olika jobb osv..
blev förbannad och talade om det men ändå ville han ha klarhet i det..
dumt det för jag vill inte bli osams sa jag, för diskussioner är inte riktigt min starka sida, speciellt inte när man tycker HELT  olika. 
Det är en helt annan sak att prata om sånt man MÅSTE prata om, typ ett tjafs i en relation eller så, klart det ska pratas och redas ut. men när det är saker som jag anser väldigt onödiga och det är nå som jag ändå inte kan ändra på så är det ju bättre att knipa käft, eller?
 
En annan relation är iaf på lappningsvägen nu med, känns grymt skönt, och beslutet om det ska lappas eller inte ligger helt hos MIG just nu.. jag vet liksom inte om de grunderna som isf gäller känns helt ok för mig än.. sa att vi får suga lite på den karamellen så får vi se vad framtiden ger =)
 
Och 16:28 gick min fina vän Anna-Lena i mål på kortvasan idag, hon är duktig hon!!!! Så fucking tufft av henne att ens göra det tycker jag! Jag skulle aldrig (om jag svarar för hur jag känner nu iaf, sen visar det ju sig om nån ålderskris kanskekommer ändra på det) !!
 
Blev nästan 2 timmar träning idag iaf och sen har resten varit helt dött idag.. seeegt!!
Pratade nyss med Holmen, tror jag ska ta min "feta" röv ut till bilen och åka och umgås lite med han och Lina, bättre än att sitta här och glo ju, dom är så underbara dom två =)
 
Imorrn blir denog ut och dansa, hoppas och vill de iaf, nån som hakar????
 
 
 

yes..

..de börjar hända grejer på jobbfronten nu, skönt!! Lite nya brukare på gång, men fortfarande samma företag.
Men är i en svacka just nu, det är tungt och segt, förmodligen för jag inte har så mkt att göra på dagarna, och har man lite och göra så får man svårt att ta sig för saker här hemma med.. usch!
MÅSTE MÅSTE! Och jag som hatar MÅSTEN! :(
 
Kärleksfronten da? Går fin fint!! Precis som jag vill, eller ja åt de håll jag vill iaf =)
 
Och så lär jag välja nu med, vilka vill jag ha i mitt liv?
Kapar nog några som jag inte känner ger mig nån energi alls. Så får det bli..
Hoppas även på att kunna bygga upp en förlorad relation med.. så håll tummarna för mig!!
 
Förmiddagen bestod av två timmar på gymmet och nu ska jag ta på mig lite kläder och åka till mamma och dricka kaffe å sen hämta min skrutta!!
 
Puss hej
 
 

Helgen

ja helgen har varit bra, fredag va lugn, aline åkte till farfar och jag tränade och sen till mamma och pappa en vända.
Lördagen tränade jag, sen va jag på en föreläsning i Falun med bästa Jonas, fy faan va bra han är!! Och han taggar mig nå fruktansvärt mkt! Han är en sån där som alla skulle behöva ha i sitt liv. Sen åkte jag till Madde och väntade på att Aline skulle komma hem med sin farfar så jag kunde hämta henne där.
Blev en sen kväll när barnen lekte så himla bra.
Söndagen va en träningsfri dag, åkte till framtidsmuseet med Madde och barnen och de va där jag fick götta mig lite åt de jag skrev i tidigare inlägget idag :P
Åh fy fan va jag tycker synd om barn som har två föräldrar som envisas med att umgås för "barnets" skull.. det blir sån sjukt tryckt stämmning och barnet lider mer än det får ut av det hela. Varför gör man sådant mot sitt barn?
har man gått isär och inte fungerar mig! Barnet mår i sådana fall bättre av att föräldrarna är isär och dom känner ju att det inte är som det ska, och att sedan umgås och irritera sig på varann så att det i sin tur går ut över barnet genom irriterat humör vinner ju ingen på!!
 
Nej fy fan säger jag. Skippa låtsasvärlden och kom till verkligheten så att barnet kan få ha två positiva och glada föräldrar på varsitt håll!
 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0