Snook

jag ser att jag hade många tankar när jag skrev sist 2017, och nu är det till viss del uträtat. Jag fick en npf-utredning som pågick från september 2017 till januari 2018 och i februari var jag på slutsamtalet och fick veta att alla tester och utredningar tydde klart och tydligt på ADHD kombinerad. Så här står jag nu idag, med et diagnos som är ADHD kombinerad vilket betyder i klartspråk ADHD med uppmärksamhetsstörning.

 

Tankarna är många många! Vi (jag och min mamma) går en kurs i hur diagnosen fungerar och massor därikring, Aline är också med de gånger det passar. Många frågetecken rätas ut, och jag känner att jag är faktiskt inte ensam! De finns fler som mig, dom beskriver mycket av allt jag känt/känner. Jag har extremt svårt att prata om mig och mina känslor och tankar, men skriva är betydligt enklare och därför kommer jag nu att blogga för att förklara för min omgivning och andra som kan vara intresserade. 

Får se hur länge det håller i sig, jag är ju expert på att helt plötsligt tappa intresset för saker. 

 

Men jag startar med att förklara detta med att prata. Jag har inga problem att prata med någon utomstående, men när det handlar om min familj eller nära vänner så blir det liksom tvärstopp. 

Jag har svårt att berätta för dom hur det känns, hur jag tänker, hur jag trodde eller så.

Jag blir lätt arg, ledsen, besviken, oftast när jag känner mig ensam/övergiven. 

Jag har aldrig lyckats få en kärleksrelation att fungera, och de få längre relationer jag haft har varit extremt turbulenta. 

Jag önskar ju såklart finna en fungerande kärlek, nångång borde det vara min tur att få känna den lyckan. Slippa ensamheten.

Jag har även svårt att behålla vänner, de blir missförstånd och jag har svårt att ta tag i och reda ut det, jag fixar inte första steget till samtal och reda ut frågetecken. Plus att jag inte vågar, för jag klarar inte av känslorna. 

Blir jag arg/ledsen så går det över fort, men eftersom jag då kan ha kläckt ur mig både de ena och de andra så skäms jag, jag vågar därav inte ta kontakt och många av dom jag älskar och bryr mig om försvinner då från mig. 

I dagsläget har jag inte ens en vän jag kan ringa, ingen som hälsar på eller bjuder hem mig/oss.

Har vänner som jag träffar ibland, lååångt mellan gångerna. De är inga jag ringer när som helst, ingen som ringer mig. Hon jag hade, som alltid ringde, som jag alltid ringde, min absolut bästa vän tappade jag i november 2017 pga att hon missförstod mig och inte kunde lyssna på min kassa förklaring. Och i de mående med allt som snurrar i mitt huvud så har jag inte orkat ta tag i det igen.

Jag vet, jag är kass på att prata och jag har lovat mig själv att jobba på att bli bättre, men jag är även rädd för att visa mig ledsen, vilket känslorna gör mig när jag pratar. 

 

Nä, tur jag har barnen, ensamheten hade tagit mitt liv annars!