Snook

en ledig dag kvar den är det jobb igen. Blandade känslor. Längtar efter mina kollegor med det finns annat som skaver. Vill komma vidare, vill studera, vill hitta dagtidsjobb. 

semestern känns rätt bortkastad då det mest har regnat, men nuóg har vi hunnit med massa roliga saker också. Ullared, orsa, timrå, stockholm och lite pyssel hemma. 

Hoppas starten för Emelina går bättre i år, förra gången efter semester var det inte kul alls, super jobbigt för henne då hon inte var tillräckligt förberedd på det nya som var då. Nu tror och hoppas jag att hon klarar det bättre.

Och så ångesten som är över den här pandemin, jag är skit rädd. Saknar mina pensionärer och att ha en mer social vardag. 

Ensamheten jag dras med är inte rolig, jag vill verkligen ha någon att hitta på saker med, någon att umgås med och längta efter, känna mig omtyckt och så. 

Paniken över att inte få saker gjort som jag tänkt blir värre och värre, känns som min energi är helt slut emellanåt, motivationen tryter.Har jag en effektiv dag så följs den av en dag med total orkeslöshet.

Svårt att komma igång. Svårt att låta bli småätandet, äter för att dämpa ångest och rastlöshet.

Många gånger är det ju såklart skönt att vara ensam men inte i det långa loppet. 

Vill att pendemin ska ge sig snart så man kan slappna av lite och umgås med folk som vanligt igen. 

Något vaccin på gång?

Och blöjträningen med Emelina står still, någon som har något bra tips? Hon vägrar ju att ens prova sätta sig på toaletten, hon blir ju 6 år snart så det måste ju hända något snart tycker jag. 

Hon har iaf ett år kvar på förskolan nu, hon har fått ett extra år för att hinna mogna på sig lite till inför f-klass, Det känns bra, och hon får även "sina" pedagoger med till nästa avdelning vilket känns sååå skönt då dom känner henne så bra. 

Talet har iaf kommit igång, lycka för bäde henne och oss omkring då mycket frustration släppt och vi behöver inte längre använda tecken så mycket.

många tankar, mycket vemod och tårar här.